Sabina avslutade sin busdag igår med att rulla sig i bajs på kvällspromenaden. Hade hon inte varit kastrerad hade jag trott att hon löpte för sådant kunde hon få för sig under löpet. Så det blev kvällsdusch för fröken. Freddie som varit i närkamp med Sabina luktade också illa och fick sin livs första dusch han med. Det var inte populärt. Niklas fick lyfta in Freddie och det var alla tassar ut och göra sig så stor som möjligt som gällde, precis som en katt. Så klart ångrar man att man inte lät Freddie duscha regelbundet som valp.

Idag hade jag bestämt mig för att spåra med Sabina. Vädret var inte det bästa men jag hade sett fram emot att få testa spåret igen så vi åkte iväg. La ett spår på samma ställe som sist, 30 m långt. Sedan la jag ett till kortare i skogen utifall att det första skulle misslyckas. Medan spåret låg till sig fick Freddie komma ut på de leriga planerna. Först träna vi lite på framförgåendet och jag gör bara så att när Freddie rör sig framåt så klickar jag och kastar fram en godis. Vi får se om det kommer funka. Efter det så gick vi igenom framförmappen. Det var ett tag sedan och bra att köra igenom emellanåt. Lite smågrejer är det på nästan alla moment men en sak som gör mig glad är att ingång är default-beteendet numera. Förut var det sitt och sen ligg men nu börjar Freddie alltid med ingång. I ligg och sitt fick jag fokusera på att behålla positionen och det gick jättebra. Avsluta med lite baklängesfot men Freddie började bli trött så jag bröt efter det. Vi gick en liten sväng och han fick springa lite lös.

Bytte hund och Sabina fick komma ut. Vi tog också en promenad innan vi gick bort till spårstarten. Sabina var ivrig och det märktes att hon hade förväntningar. När jag släppte henne nosade hon runt planlöst och for iväg åt fel håll. Jag stod bara kvar och avvakta. Sen kom hon in och satte sig bredvid mig och gnydde uppfodrande. När hon varit tyst en stund sa jag varsågod och då började Sabina spåra. Hon är nogran och stanna ibland och nosa extra mycket innan hon fortsatte. Man riktigt såg hur hjärncellerna arbetade. Sen några meter från slutet fick hon syn på belöningen och skuttade glatt fram och tog den. Vi lekte en bra stund och hade roligt. Jag var så glad att Sabina äntligen kommit underfund med vad hon ska göra. Lite övermodig gick jag upp mot spår nummer 2 bara för att se vad som hände men Sabina nosade runt utan att ta något spår så jag plockade bara upp leksaken. Hon hade redan varit duktig.