KM på SSBK

Idag har jag i egenskap av redaktör för SSBK´s klubbtidning bevakat årets klubbmästerskap. Vilken härlig dag vi fick, strålande sol och alldeles lagom varmt. Det känns i kinderna nu. Upplägget var roligt där vinnarna i varje klass deltog i en final med 5 moment med hemliga koefficienter. Jag fotograferade och minglade med gamla bekanta. Bl a träffa vi Sabinas valpkursfröken. Det är så kul att Sabina känner igen henne och Sabina blev jätteglad. Freddie fick komma ut och bara vara en stund. Hoffen på bilden här hade en härlig hoppstil men kom inte så högt upp i prislistan. 

 

 En sak som jag reagerade på idag är att ett fåtal hundar genomförde programmet med glädje och fart. De flesta segar med förare som blir surare och surare. En korrigerade t o m sin hund på planen men då ingrep domaren. Han sa också till föraren att sluta bli så arg på hunden då den bara blev lägre och lägre. Inte kul att se. Jag såg bara en förare som belöna sin hund efter tävlingen ordentligt. En del gjorde ingenting och några klappa om hundarna i alla fall. En belöna mellan momenten genom att klappa på huvudet a´la Benny Hill, hur kul är det för hunden.

Efter avslutat uppdrag åkte jag till Västeräng och började med att lägga ett lite krokigt spår på 150 m i en skogsbacke åt Sabina. Medan det låg till sig gick Freddie och jag iväg och träna signaler med hjälp av godisskålar nere på ängen. Innan vi började med det la jag ut ett sök där jag gömde 2 tennisbollar och en valpdummy väl. Det fick också ligga medan vi körde dirigeringen. Freddie skötte sig bra men var lite ivrig och sprang förbi första skålen några gånger. Det blir svårare i kuperad terräng där skålarna inte synd direkt. Men han lyssnade bra. Tjyvade en gång på sidotecken. Jag vill kunna sträcka ut armen utan att han sticker. Men med mer tydlighet från min sida så gick det också bra. Söket var inga problem för Freddie trots att han var uppvarvad när han startade och allt kom in på nolltid. Det här med att tennisbollar skulle vara svårare än dummies stämmer verkligen inte i Freddies fall. Till sist var det Sabinas tur och hon var ivrig och ville spåra direkt, sele och lina är onödiga attiralier. Det gick som tåget och Sabina spårar lugnt och metodiskt, helt annat än med viltspåret. Det var det jag ville uppnå med den metoden jag valt och hitills fungerar det som jag tänkt.

Vi har kommit en bit påväg med läxan och stå under baklängesmarch börjar kännas ok. Idag påbörjade vi sitt under baklängesmarch. Sabina kör jag fokus i baklängesmarch och ingångar. Jag vill att hon inte ska släppa kontakten alls under fria följet och försöker variera lite olika träningsmetoder.

Nu är det tv-soffan som gäller efter middag med kräftor till förrätt och egenjagat vildsvin till huvudrätt, mums.