Grattis Fran och Tindra! Ni är bäst!

Fick SMS att dom klarat GK i appelspåret, jag visst att ni skulle greja det. Så kul!

Själv har jag varit på Wiij tillsammans med jaktträningskompisarna och tränat för Anita Norrblom. Det är alltid lika kul och givande att träna för Anita. Jag har gått 2 kurser + ett antal träningsdagar och ändå lär man sig alltid en massa nytt. Dessutom så har Anita följt Freddie sedan han var liten och jag brukar skoja om att hon är Freddies och min fosteruppfödare. Det är så skönt att man inte behöver förklara Freddies bakgrund utan gå rakt på vad vi vill träna just nu och vad vi gjort sen senast. Tack snälla Jill som fixar och bokar åt oss trots att du inte ska träna själv.

Arrow, söt som socker

 Anita hade lagt upp övningar som skulle passa vår spretiga grupp som består av allt från 1-åriga unghundar till elit. Första övningen var ett sök där Anita sköt ut apporterna. Freddie och Arraks fick sitta och titta när alla andra sökte i tur och ordning. Det var jättejobbigt för Freddie som stressade någon makalöst. Men efter ett tag sansade han sig så pass att vi skulle kunna jobba. När de andra var klara lades det ut 2 dirigeringsområden tvärs över sökområdet. Vi fick börja. Så klart var det mycket vittring och så klart fastnade Freddie i den och ”hörde” inte min stoppsignal, inte ens piiip, piiip, hrrr. Bye the way har jag nu dyrt och heligt lovat att bara blåsa EN stoppsignal i fortsättningen. Men till slut fick jag Freddie i rätt område och söksignalen här han i alla fall. Så bra att Freddie effiktiviserade arbetet och tog med sig 2 minidummies på en gång. När jag skulle skicka på andra området peka jag på det första och sa lämna, ok sa Freddie och gick rakt fram tills han fick vittring på det första området. Då var mitt lämna-kommando som bortblåst och en till apport hittades men nu sprang jag Freddie till mötes och la tillbaka dummyn. Lite skulle väll lämnas åt nästa hund också. Gick istället närmare och nu gick det bättre och nu hördes min stoppsignal och Freddie stannade så där snyggt som han brukar göra. Kul övning var det som jag ska ta med mig hem.

Freddie spanar in de andras arbete

 Efter lunch blev det markeringsarbete. Först med sidogående, skjutna tennisbollar där Freddie missade första. Sen har han en ovana att kolla på mig för att få ok att gå och därför tappar han markeringen. Jill påminde mig om att jag förut använt ”mark” och när jag provade det titta Freddie rakt fram. Tack för påminnelsen Jill. Sedan ökades avståndet och svårigheten där vi fick se vikten av vinden och kastarens placering, mycket pedagogiskt. Medan vi vänta på vår tur testade jag om Freddie kunde lyfta på benet även utomhus, och det gick ju bra. Då kan vi bocka av den läxan också

 Freddie lyfter på bakbenet (vad de andra pysslar med när dom väntar får ni lista ut själva)

Freddie fick en dubbel och jobbade jättebra. Faktiskt lyssna han på min stoppsignal och gick perfekt åt sidan. Tyvärr blåste jag söksignal för tidigt och Freddie misstod den för inkallning. Vi flyttade fram och gjorde om. Nu gick det mycket bättre och Freddie kunde lösa uppgiften utan hjälp. Kul var att se att han sökte på rätt sidlinje utan att sväva iväg framåt eller bakåt.

 Jill och Peter i sandtaget

Till sist flytta vi ner i sandtaget. Äntligen tittade solen fram och vinden fick inte lika mycket tag där. Det sköts en apport upp i backen och när hunden var påväg tillbaka sköts en till åt ett annat håll. Freddie verka tycka det var kul att springa i sandtag och sprang högst upp och jobba sig sedan nedåt. Kul att se när han fick tag i löpan och följde apportens väg nerför backen. Den andra såg inte Freddie men jag hade markerat ) Bara det att jag stod och sov och när Freddie vek av från den perfekta linjen tog det flera sekunder innan jag fick stopp på honom. Eller försökte heter det eftersom han inte stannade på första blåset. Jaja fick i alla fall tillbaka honom, stopp och ut till apporten. Klantig matte men jag skyller på att jag var rejält trött och mosig efter en lång dag.

Det har varit en riktigt härlig och rolig dag med mycket att ta med sig hem. Det är så kul att se alla duktiga hundar också och träffa deras trevliga förare. Kan man ha det bättre Freddie verkar också nöjd och  orkade inte ens tigga ostbågar.