Så har Filip åkt till Arvika för att tillbringa 5 dagar på musikfestival. Det är ingen hejd på fantasin när ömma modern oroar sig för allt som kan hända. Men det är bara att bita ihop och se glad ut. Bara att inse att även Filip måste bli stor någon gång.

Inatt eller tidigt i morse regnade och det far friskt och skönt på motgonpromenaden och hundaran orkade gå den vanliga rundan. Igår testa jag att lägga kommando på stå på avstånd och fortsatte idag. Testa sedan vad som hände när jag sa stå när Freddie inte alls hade tankarna på att ställa sig och jodå, han svänger runt snabbt och kollar på mig.  Problemet med den här övningen är bara att Freddie oftast bara går några meter innan han testar att ställa sig. Men jag vill ha avstånd och snart också stimuluskontroll så att det bara ger utdelning när jag bett om det. Vid fotbollsplanen fortsatte vi med ett shejpingpass, först att Freddie ska vrida huvudet framåt när jag står bakom. Idag fick jag fina huvudvridningar och det är snart dax att gå vidare med att vänta innan jag klickar så jag får en frysning framåt. Efter det jobba jag med att Freddie ska vrida sig runt när han står med nosen mot mig. Det börjar lossna det med. Men det roliga är att i lekpauserna är Freddie inte lika engagerad längre utan vill hellre fortsätta med shejpingen. Kanske inget att glädjas över i vanliga fall men för lek- och prylgalningen Freddie är det rätt otroligt att han föredrar godisträning framför lek. Tidigera har han inte heller engagerat sig så mycket när vi shejpar men nu anstänger han sig verkligen att komma på vad jag vill utan att bli frustrerad, det är verkligen skoj.

Ikväll blir det parkteater, Figgaros bröllop. Det ser jag fram emot.