Som förälder till en tonårsson ställs tålamodet på prov. I morse ringde klockan 5.00 för att vi skulle åka till Arlanda och vinka av Filip som skulle åka till England med scouterna. Det sista vi gör innan vi startar är att för 17:e gången fråga om han har koll på pass och pengar och för ett stön till svar. Vad tror ni händer? På Arlanda hittar han inte passet. Här fungerar varken positivt eller straff utan utbrottet vi får är ren ilska och uppgivenhet. Rådiga Vanessa (syster) springer bort och pratar med ledarna som hör sig för vad vi kan göra med incheckningspersonalen. Filip får boardingkort och bagaget placeras stand-by i väntan på passet. Guldstjärna till BA. Niklas åker hem och hittar passet på yttertrappan. Filip har tappat det när han skulle in och hämta jackan han glömt. Filip hinner in genom säkerhetskontrollen i god tid innan planet går, pust. Efter den pärsen däckade Niklas i soffan. Själv var jag mer rastlös och drog iväg med Freddie  till Ågesta.

Den här veckan står dirigering och markeringsarbete på schemat och jag började med att gå runt en liten dunge mitt på ängen. Gräset ar rejält högt ochgav  perfekt svårighet. Satte Freddie och gick ut och kastade 6 dummies runt i dungen. Sen skicka jag Freddie på 2 från ca 30 m. Gick ett kvarts varv runt och öka på avståndet med 10 m. Skicka igen på 2 och gick ytterligare att kvarts varv och skicka till slut på 1 från ca 50 m och den sista från 60 m, samma håll. Linjen gick genom tistelsnår men Freddie sprang rakt och fint alla gånger. Snubblade sista gången varpå han stanna och fråga men när jag inte sa något fortsatte han framåt. Med detta var jag nöjd och hade skingrat tankarna lite. Känns bra inför WT på lördag.

Annonser