Av någon outgrundlig anledning började det diskuteras ledarskap och Ceasar Milan på enn facebookinlägg som jag gjorde om SBKs nya system för att anmäla sig till tävling. Det länkades till Git Jerings sida http://www.alfahundsupport.se/ och hennes artikel om ledarskap och så klart blev jag nyfiken. Jag kan genast berätta att jag har lite svårt för Git sedan jag i hennes bok om sök fick rådet att se över just mitt ledarskap om hunden inte kom på inkalling i sökrutan. Just sådana utslängda råd är det som får min puls att stiga något då ledarskap är ett mycket vitt begrepp som betyder olika för olika människor. Dessutom finns det en hel drös olika typer av ledarskap. Vilken menar man?

Det jag störde mig mest på i Gits artikel är den vanliga synen att i ”skoj”-sammanhang som tävlingslydnad är det bra att använda klicker men i den allvarliga vardagslydnaden, då minsan är det slut på gulli-gullet, där kommer kraven in. Själv har jag svårt att förstå skillnaden. Jag menar, tänk en tävlingsplan, runt den står det folk med hundar, någon kanske håller på att värma upp sin hund med lek, man applåderar och tjoar. Det finns servering bredvid planen där man steker hamburgare. På planen finns det också männsikor som rör sig, håller i apportbockar mm. Koner som hunden förknippar med roliga belöningar finns utställda. I denna extremt störande miljö ska hunden utföra en rad moment med exakt precision. Och här går det utmärkt att bara träna med belöningar. Men på en vanlig promenad där man kanske möter en hund, i koppel, på avstånd, där funkar inte belöningstänket. Ursäkta mig men jag får inte det att gå ihop alls.

Dessutom vet jag av erfarenhet att det går utmärkt att ha bra vardagslydnad på hundar som tränas enbart med belöningar. Och självklart ignorerar jag inte en hund som beter sig, som Git skriver i artikeln som motsatsen till ledarskapsträning. Jag vet också att den typen av träning Git bedriver fungerar alldeles utmärkt, det är bara så trist när man anser att det är den enda vägen att gå.

Git skulle varit med i tisdags när vi blev omsprungna av en hare på 5 meters avstånd och båda hundarna (lösa) vänder i luften och stirrar uppfodrande på mig ”hit med bollen”. Jag behövde inte ens öppna munnen fast det gjorde jag, i ett stort leende.

Annonser