Svenska hundar har det bra

Vi är hemma en sväng för att tvätta och fixa i trädgården hemma. Uppkopplingen på landet är obefintlig så därför har det blivit skralt med uppdatering. Jag inledde semestern med en resa till Frankrike, först Dijon och sedan Paris. Vi råkade ut för värsta värmeböljan vilket inte är så kul när man ska åka runt och titta på olika sevärdheter. Men något som berörde mig illa var hur hundarna mådde i värmen. Det är ofta man pratar om att utomlands får minsann hundarna följa med överallt medan det i Sverige oftast inte är tillåtet med hundar på restauranger och i affärer. Men jag undrar om de Franska hundarna tycker att det är så kul att hänga med jämt. Många mådde riktigt dåligt i värmen utan att ägarna brydde sig eller såg till att hundarna skulle få skugga och vatten. Och hur kul är det att ligga på den servering där det passerar massa folk och andra hundar hela tiden som nästan trampar på dom. Många uteliggare hade hund också och dom såg inte alls ut att må bra. Man verkar inte mycket för trevlig hundträning heller utan det var mycket ryck i kopplet, i alla fall det jag såg. Nä jag tycker den Svenska hundhållningen är betydligt trevligare.

Sabina och Freddie fick vara med husse på landet när jag var bortrest och där har de det bra. Sabina orkar inte så mycket utan verkar nöjd med att ligga på gräsmattan och spana. Freddie får hänga med husse på löpturer och han verkar outtröttlig. Tycker det är lite skumt att han inte orkar så mycket när de springer i stan och han måste vara kopplad. När han får vara lös och springer minst dubbla sträckan är det inga  problem.

Vi har varit en sväng till Öland också. I år fick Sabina stanna hemma, det blir för jobbigt för henne med miljöombyte och en massa stök. Hon blev väl omhändertagen av Filip. Och snart bär det av till stugan igen, härligt.

Får man säga nej?

Läser då och då på bloggar och fb att det lärs ut på kurser att ordet NEJ är tabu. En del skyller problemet med hundattacker på detta. Och det är sant att man i klickerträningen inte tränar med positivt straff eller korrigering som det heter på svenska. Men de hundar som jag möter som har utfallsproblem är inte direkt klickertränade. Istället hör man ofta på långt håll en ägare som innan vi hinner mötas sagt åt sin hund minst 10 ggr utan resultat. Jag har nog aldrig upplevt att en hundägare passivt låtit sin hund hålla på och bete sig.

Jag håller kurser i det som kallas allmänlydnad för valpar och äldre hundar och jag har aldrig lärt ut att man inte får säga nej. Däremot försöker jag lära in beteenden som fungerar i vardagen. Den vanliga ”nej”-träningen brukar se ut så att man ställer ut en skål med godis och så får hundarna med ägaren i koppel passera skålen, försöker hunden äta upp godiset ska man säga nej med skarp röst, kanske också peta hunden i sidan om det behövs och en del tycker man ska rycka till i kopplet för att lära hunden att ”Nej” betyder obehag. Vad lär sig hunden på det? En sak den lär sig är att man försöker inte ta godis som ligger i en skål och framförallt inte när någon säger ordet nej. Men många förväntar sig att hunden lärt sig en massa andra saker. Jag brukar fråga vad man vill att nej ska betyda. Ett vanligt svar är ”sluta med det du håller på med”. Har hunden förstått?

Jag ska ge ett exempel: Du har tänkt se en bra film på tv och skulle vilja ha något gott att äta framför filmen. I frysen hittar du din favoritglass och du lägger för dig i en tallrik och tar med den till soffan. När du sitter där och äter och tittar på film kommer din sambo hem och skriker NEEJ! Du kanske tittar dig omkring för att se vad som har hänt men hen står och tittar på dig med sur min. Oj, hen kanske inte gillar att jag äter glass i soffan eller vad är det hen gapar om tänker du? Det visar sig att hen har köpt glassen för att ta med till jobbet dagen därpå och bjuda på. Nu har du ätit upp den.

Hur skulle du kunna förstå det bara genom ordet nej? Du är människa och vet att nej kan betyda olika saker, det kan vara svar på en fråga om vägen, det kan vara svar på om man vill göra något osv. Men att vi tror att hundarna ska kunna förstå att nej betyder ta inte godiset, jaga inte haren, skäll inte på grannen osv, det är väldigt konstigt tycker jag.

Därför tycker jag det är bättre att fundera på vad jag vill att hunden ska göra i olika situationer och lära den det. När vi möter andra ska hunden gå vid sidan, när hunden ser en hare ska den komma till mig, när vi går förbi något ätbart ska hunden be om lov osv. Om något händer som vi inte tränat på kallar jag på hunden och har då lärt hunden att komma när jag ropar. Men en bra inkallning, stadga vid sidan och kanske ett stoppkommando klarar man sig i de flesta lägen. Då kan jag också ta till basrösten och ha en hund som lyssnar när det verkligen gäller istället för ett uttjatat nej som hunden helt ignorerar.

 

Belöningsträning

För snart 2 veckor sedan var jag på en föreläsning om belöningsträning som jag fick gå då jag är instruktör i SBK. Jag trodde det var en kurs för belöningsutveckling men det visade sig vara en kurs om belöningsträning kontra korrigeringsträning. Efter 1 timma var jag så upprörd att jag var på väg att åka hem. Det var det vanliga snacket, man måste skilja på fostran och träning! Varför då undrar jag. Om jag tävlar vill väl jag inte ha en hund som funderar på om den har lust att gå fot idag eller inte, lika väl som jag i vardagen vill ha en hund som alltid kommer på inkallning. Och när jag ändå är inne på det, varför är det oftast de som låter arga när de kallar in som har hundar som inte lyder? Och som läraren sa, man är inte mer än människa, ibland rinner det över och då måste man korrigera. Men vänta nu, är det korrigeringsträning? För mig är det att människan måste avreagera sig för att man blir så himla arg och tar ut det på hunden. Men snälla, kalla det inte träning. Men så var det flera som faktiskt tänkte som jag och då kändes det lite bättre. Eftermiddagen var i clinic-form och vi fick se lite olika typer av hundar men olika problem. Och det blev bra diskussioner om hur man skulle lösa dem.

Ledarskap

Av någon outgrundlig anledning började det diskuteras ledarskap och Ceasar Milan på enn facebookinlägg som jag gjorde om SBKs nya system för att anmäla sig till tävling. Det länkades till Git Jerings sida http://www.alfahundsupport.se/ och hennes artikel om ledarskap och så klart blev jag nyfiken. Jag kan genast berätta att jag har lite svårt för Git sedan jag i hennes bok om sök fick rådet att se över just mitt ledarskap om hunden inte kom på inkalling i sökrutan. Just sådana utslängda råd är det som får min puls att stiga något då ledarskap är ett mycket vitt begrepp som betyder olika för olika människor. Dessutom finns det en hel drös olika typer av ledarskap. Vilken menar man?

Det jag störde mig mest på i Gits artikel är den vanliga synen att i ”skoj”-sammanhang som tävlingslydnad är det bra att använda klicker men i den allvarliga vardagslydnaden, då minsan är det slut på gulli-gullet, där kommer kraven in. Själv har jag svårt att förstå skillnaden. Jag menar, tänk en tävlingsplan, runt den står det folk med hundar, någon kanske håller på att värma upp sin hund med lek, man applåderar och tjoar. Det finns servering bredvid planen där man steker hamburgare. På planen finns det också männsikor som rör sig, håller i apportbockar mm. Koner som hunden förknippar med roliga belöningar finns utställda. I denna extremt störande miljö ska hunden utföra en rad moment med exakt precision. Och här går det utmärkt att bara träna med belöningar. Men på en vanlig promenad där man kanske möter en hund, i koppel, på avstånd, där funkar inte belöningstänket. Ursäkta mig men jag får inte det att gå ihop alls.

Dessutom vet jag av erfarenhet att det går utmärkt att ha bra vardagslydnad på hundar som tränas enbart med belöningar. Och självklart ignorerar jag inte en hund som beter sig, som Git skriver i artikeln som motsatsen till ledarskapsträning. Jag vet också att den typen av träning Git bedriver fungerar alldeles utmärkt, det är bara så trist när man anser att det är den enda vägen att gå.

Git skulle varit med i tisdags när vi blev omsprungna av en hare på 5 meters avstånd och båda hundarna (lösa) vänder i luften och stirrar uppfodrande på mig ”hit med bollen”. Jag behövde inte ens öppna munnen fast det gjorde jag, i ett stort leende.