You are currently browsing the monthly archive for oktober 2007.
Jag har ju inten bil just nu så då tog mina snälla träningskompisar och kom hem till mig istället. Just nu är det bara Jessie, jag och Fran som kör tisdagsträning och då går det lätt att byta plats då vi bor nära varandra. Jag tog båda hundarna eftersom jag inte har så mycket annan tid med dom och båda var väldigt träningssugna. Det var ett himla liv när jag skulle hjälpa Fran eller träna med en av dom. Inte skoj alls. Freddie fick börja med att träna på att inte välja dummy. Jag la en stor hög med dummies och satte Freddie i lina som Fran fick hantera. Sen skcika jag Freddie och så fort han kom fram så drog Fran bort honom så att han fort måste ta en. Vi fick slipa lite på tekniken, inte lätt med en snabb hund som Freddie men fick till det till slut och Freddie hämta snabbt en dummy i taget. Efter det fick Freddie vila och Sabina göra en platsliggning med synlig förare. När nästan 2 minuter gått så kom en cyklist som naturligtvis måste cykla precis bakom hundarna. Dom var så duktiga och låg kvar så jag valde att gå tillbaka och bryta där. Men jag funderade på en sak. Om man alltid går tillbaka och belönar när det kommer svåra störningar, får inte hunden förväntningar på att den alltid ska bli belönad vid störning då. Jag menar om störningen kommer efter 1 min på tävling och så går det 2 min till innan man går tillbaka.
Efter att ha assisterat Fran så fick Sabina träna lite ingång med externbelöning. Jag satte ut skålen och busade med Sabina så att hon inte kom ifatt mig, sen så plöstligt så ställde jag mig i utgångsposition och då smällde hon snabbt in i rätt postition och fick gå till skålen. Det här tyckte hon var jätteskoj och jag fick perfekta ingångar nästan varje gång.
Sen fick Freddie visa hur jag gör med skålövningen och jag visade lite hur man kan öka störningarna istället för tiden hunden ska gå vid sidan. Fran berättade att Eva B inte tyckte man skulle belöna alls hos föraren utan hunden ska lära sig att rätt beteende leder till att den får hämta något. Tål att tänka på. Kul är det i alla fall att fler och fler börjar träna efter belöningsprinciper i jakten.
Igår var det älgjaktspremiär. Det var perfekt väder, sådär lite höstdisigt och precis som det ska vara när man jagar älg. Sabina var överladdad och det blev inte bättre av att jag körde fel eftersom dom byggt en ny väg vid Södertälje. Jag orka inte bråka allt för mycket, jag vill ju inte göra det alls men inte ens Sabina bryr sig om korv i det här läget. Redan efter 10 minuter så sköts det en ståtlig älgtjur av en av de engelska gästerna, det var skoj. Det var allt som blev före lunch. Sabina var pigg båda dreven och skötte sig perfekt. När vi åt ärtsoppa så fick Freddie komma ut. Han var väldigt glad och skulle hälsa på alla vilket resulterade i att jag fick hela ärtsoppetallriken över mig. Håll aldrig koppel och ärtsoppa i samma hand! Vi åkte hem då vi skulle träffa lite folk som bodde i Yokohama samtidigt som vi. Det blev en mycket trevlig kväll. Det är så himla skönt att träffa människor som har varit med om samma saker som en själv och kunna prata om hur det blev sen. Annars blir folk rätt trötta på en när man tjatar om Japan 🙂 .
Idag åkte vi till Tungelsta för att träna med Kristina och Susanne. Niklas var med också. Kristina hade förberett dirigeringsövingar där vi gick runt ett område och la ut apporter på olika ställen som vi sedan lät hundarna hämta på andra varvet. Mycket bra och på en lagom svår nivå. Freddie reagerar på minsta störning och bara måste kolla in alla möjligheter så det blir rätt vingliga linjetag. Det här måste jag ta tag i. Sabina däremot var klockren på vart enda ett. Hon gick spikrakt på alla trots att det var första gången hon och Niklas jobbade med detta. Niklas kan ju varken kommandoord eller visselsignaler men det behövde han inte använda heller. Vilket team dom är.
Freddie avslutade med att plocka in 3 dummies på en gång och fick inte göra mer efter det. Det får vara måtta på buset.
Som tur var fanns det en kvar till Hero
Loke ville inte fastna på bild. Flattar är om möjligt ännu svårare att fota än labbar. Trevligt hade vi och vi tackar för träningen.
Jag har funderat vidare på det här med förväntningar och frustration. Mer och mer uppenbart blir det för mig att stress, pip och gnäll kommer ur en frustration hunden känner. Och frustration kommer när man inte har klara och tydliga regler och när hunden är osäker på vad den kan förvänta sig. Ofta får man höra att man aldrig ska bli förutsägbar och att hunden inte ska veta vad som ska hända. Men skapar det inte en hund som ständigt går och förväntar sig något? Istället tror jag på att skapa rutiner. När vi åker och tränar så vet hunden att den ska få apportera. Men den vet också att för att få göra det måste den uppföra sig enligt givna regler. Man måste gå fot, vara tyst och stadig. Följer man alltid dessa enkla regler, är tydlig mot hunden och har rutiner hunden känner igen tror jag att man slipper mycket frustration. T ex så har jag en plats där jag varje morgon släpper hundarna lösa. Men kravet för att få komma lös är att man går fint vid sidan dit, att man sätter sig ner när jag stannar för att ta av kopplet och att man sedan inväntar varsågod. Det här gör att vi äntrar platsen lugnt och sansat och hundarna är också lugna när jag släpper dom. Trots att det här är något dom ser fram emot och som är en favoritstund på dagen. Kan man få in samma rutin när man tränar och går på jaktprov tror jag mycket är vunnet. De här tankarna har ingen vetenskaplig grund utan bara sådant som jag funderat ut själv. Vore skoj med lite återkoppling om vad andra tänker och tycker.
Freddie är min lärohund. Han blir frustrerad så fort han inte vet vad jag vill han ska göra. En enkel sak som sitt blir omöjlig. Idag böt jag plats och gick in i vardagsrummet istället och ställde skålen med godis på soffbordet i noshöjd. Konstigt nog fick det honom mer fokuserad och han kunde sätta sig utan att backa eller fortsätta ner i ett läggande. Dessutom gick det bra att genom tydlig nollning byta till att ställa sig från sitt och stå still tills belöningen kom. Sådana här småsaker koncentrerar vi oss på nu och klossträningen får vänta.
Freddie har blivit utmanad av Kråka att skriva 6 underliga saker om sig själv.
1. Bollar är det bästa som finns, överträffar t o m löptikar och att bada.
2. Jag delar in människor i pinntyper och icke-pinntyper. Detta kontrolleras genom att man går fram med en pinne i munnen och kastar dom pinnen är det en pinntyp och en mycket trevlig person. Kastar dom inte pinne när dom antingen icke-pinntyper eller mesar som gör som matte säger och inte värda att slösa mer energi på.
3. Jag måste ha något i munnen när jag hälsar.
4. Jag är en knähund och gillar att pussas.
5. Min favoritsysselsättning inne är att tugga sönder gummigrejer
6. Jag får dubbelt så mycket mat som Sabina men den är ändå alltid slut först.
Idag har jag lämnat in min bil för omlackning efter den förargerliga händelsen på ett WT när det sköts över parkeringen. 2 veckor kommer det ta innan jag får tillbaka min kära gröning. Eftersom jag är starkt bilberoende kommer jag få hemska abstinensbesvär. Hur ska jag ta mig till jobbet? ”Du kan väl ta bussen” säger barnen, helt oförstående över min klagan. Den här veckan håller jag mig hemma men nästa får jag nog kolla upp hur det funkar med SL.
Igår höll Sabina på att driva mig till vansinne. Hon är så olydig, stretar och drar, skäller på folk och har sig. Droppen var när båda hundarna kasta sig fram till en hund dom känner. Jag blev väldigt oklickerst arg, och skällde på dom. Idag hade jag sovit på saken och bestämde att jag skulle belöna oftare för gott uppförande och inte reta upp mig för mindre gott. Klara jag det så ska det bli kaka till eftermiddagskaffet som belöning. Och ja jag tror jag får en kaka. Vi hade en trevlig promenad och Sabina sprang till mig istället för fram till en passerande hund när hon var lös. Eftersom jag var på gott humör så tyckte jag Freddie skulle få ha lite skoj. Vi gick ut på ängen och målet var att få Freddie att sätta sig snabbt när det vankas boll. Tvärt emot allt annat så sätter han sig i slow-motion så fort jag tänker bollbelöning. Testa mig fram till bästa sätt och det blev sitt i framförmappen och bollbelöning direkt efter klicket. Fick snabba fina sättatnden och gick raskt över till att göra samma sak vid sidan. Det funka också. Intressant är också att Mortens teori funkade. Det är att om hunden vet när den kan förvänta sig belöning och att man ger den ofta och inte kräver för mycket så stressar den inte upp sig. Jag kollade både ögon och pupiller på Freddie och han var faktiskt helt lugn. Visst flåsig och allert men helt under kontroll. Jag kasta säkert bollen 15-20 ggr i snabb följd och Freddie visade aldrig tecken på frustration. Man kan faktiskt börja fundera på hur mycket frustration man bygger in i jaktträningen. Vi är så rädda för att skapa förväntningar så vi istället skapar en hund som aldrig vet vad som ska hända och som därför alltid är ”på tå” utifall att.
Igår tog jag med båda hundarna till SSBK för lite träning. Vi var ganska många men så mycket träning blev det inte för någon tror jag. Olivia löte, Tindra är skadad, Jessica vill bara komma hemmifrån en stund och Jenny hade varit på fest och skulle bara hämta Molly som Fran passat. Mest fick nog Aska träna och det var passivitet, kontakt och att inte hälsa. Det skötte hon strålande. Freddie fick leka med sin boll och lära sig att skynda sig till mig med den istället för att göra ärevarv eller starta dragkamp med mig. Det lustiga var att jag körde några spontana sitt och stå inna med godis och det var som vanligt svårt att få Freddie att hålla position. Han försöker göra alla saker samtidigt och halv-ligg-sitter på något konstigt vis. Lite nollningar och sedan DZ fick ordning på det. Det lustiga var att efter all bolllek så blev Freddie mer fokuserad och gjorde bättre repitioner när jag avslutade med sitt och stå med godisbelöning. Fick göra en paus emellan efter tips på Mortens blogg. Dessutom var Freddie så himla fokuserad på mig att det nästan blev jobbigt. Han sitter och blåsstirrar hur länge som helst bara för att jag ska kasta bollen igen. Testade att gå nära Olivia som snart går in i höglöp och hon kunde uppvakta Freddie ordentligt utan att han ens reagerade. Tänk att Freddie är så galen i sin boll att han föredrar den framför en löptik. Jag fick en hel del att fundera på där men tänk vilken fantastisk belöning jag har om jag bara lär mig utnytja den rätt.
Sabina fick också komma ut och här får vi träna mycket på träningläget. Nosen åker i backen och så stretar Sabina åt alla håll så fort hon kommer ut ur bilen. Hon fick göra en platsliggning med bollbelöning och så lite fritt följ för att få sin middag.
Har varit ute och plågat hundarna med fotografering idag igen. Måste passa på när det är sol och löven är vackra. Men det är inte lätt med alla skuggor som blir pga solens står så lågt.
Sabina bland löven
Snyggingen Freddie
Jag har lagt upp lite bilder från vårat besök i Yokohama inför återträffen. Om någon är intresserad finns dom här:
http://picasaweb.google.com/workinglabs/Yokohama2007
Nu ska jag iväg till klubben och träna, och det är ingen Sportsclub eller fysisk träning för min del jag menar.
Äpplena i vår trädgård är äntligen slut och då tror man att det är fritt fram att släppa hundarna i trädgården igen. Men vad händer då, jo dom upptäcker att det finns äpplen hos grannen på andra sidan häcken så igår var det gasmask på i tv-soffan.
Idag har vi haft vilodag till Freddies förtret. Att han går runt och vankar tolkar jag som att han skulle behöva flera vilodagar.
Imorde var det klickerträning med frukosten igen. Gäller att ta tillvara belöningstillfällena. Det bjöds kladdig lever och ägg så jag testade att låta hundarna få ta en tugga själv ur skålen. Funkade inge bra. Maten var slut efter 3-4 tuggor och dom blev mer fokuserade på skålen på bänken än vad dom skulle göra. Bättre att jobba med sked alltså. Sen gick vi till fotbollsplanen för att träna dirigering. Värmde upp med mera momentträning med det vi kör i köket. Genast svårare såklart så man får sänka kriterierna rejält. Men det är bra träning att lära hundarna vänta på sin tur och det var dom duktiga på. Behövde inte säga till dom utan dom satt och vänta på att jag skulle säga deras namn. Svårare blev det när man ska skicka på apporter för det är så lockande. Ingen knallade i alla fall men ibland står man plötsligt med 2 hundar bredvid sig när man ska skicka. Övningen går ut på att man går med hundarna i en ruta där man ställer dummies upp i varje hörn. Jag får tänka till lite och sätta 2 när Sabina ska hämta först och 1 när Freddie ska hämta. Han byter nämligen annars. Sabina fick enkla dirigeringar tillbaka till hörnet vi just lämnat medan Freddie fick skickas diagonalt eller fram mot ett vi var på väg mot (på andra varvet alltså). Det märks att det bir svårare när Freddie inte har en klar minnesbild och de gråvita dummiesarna mot grå sand var inte lyckat. Han viker gärna av mot ett rakt hörn. Eller sick-sackar sig fram. Det blir att sätta socka på dummyn eller pröva en annan färg. Sabina avlutade promenaden med att vara riktigt olydig. Hon stack iväg under gångbron där det brukar sova uteliggare och därmed samlas en del rester. Bomull fick hon i öronen så jag fick gå och hämta henne. Jag blir så ledsen och besviken när hon gör så här. Vi hade ju haft en så rolig träning. Lösspringandet blir helt klart begränsat i framtiden för hennes del. Det finns inte en plats där folk inte slänger gamla äpplen och annat smaskigt i Sabinas smak.
Idag hade Niklas lovat att hänga med och träna Sabina när jag tränara Freddie. Men först så fick Freddie klickerträna efter morgonpromenaden. Sabina fick avstå för hon låg hellre och tugga på ett äckligt äpple hon hittat och eftersom jag då blev sur är det tokigt att träna. Freddie fick köra grundfärdigheterna sitt och stå i framförmappen. Sitt har helt plötsligt blivit jättesvårt och han låser sig gärna i ligg eller hoppar runt och gör allt på en gång. Jag var faktiskt rätt förtvivlad inna jag tog ett djupt andetag och drog upp Freddie i halsbanden när han la sig ner. Då trilla poletten ner och jag fick flera sättanden på raken. Sen la jag på att han inte ska fara upp för att jag stoppar handen i godisfickan och då blev det pankaka igen. Man måste verkligen ta ett steg i taget med den hunden och vara tydlig. Efter det körde vi stå där jag alltid får börja med godis i handen som en slags signal. Efter flera klick för att stå så belöna jag ner honom i sitt och se då reste Freddie sig upp. Tjoho va glad jag blev. Det är inte stabilt ännu men det är ett stort steg vi tagit.
Sen vakna Niklas och vi åkte till Ågesta. Där var det full aktivitet men vi hitta ett ställe där vi kunde vara. La ut ett svårt sök på en strandäng med 3 dummies instoppade i tuvor. Freddie fick börja och hitta efter en massa spring en. Sabina fick sedan söka och hon jobbade på bra men tyvärr utan att lyckas. Smög till slut ut en som hon hitta snabbt. Skicka ut Freddie igen som efter en massa letande hitta en till. Den tredje hitta vi aldrig. Vände om till området bakom där jag lagt ut 10 dummies rätt öppet. Båda leta på bra och det var skoj att se Sabinas fart och glädje. Hon orkade till och med busa med Freddie efteråt. Skoj att få sällskap av maken också. Han verkade sugen på att jobba vidare efter framgången.
Labradorerna Sabina och Freddie 
Senaste kommentarer