You are currently browsing the monthly archive for september 2010.

Idag har jag visat klickerträning på  labradorklubben/östras aktivitetsdag ute i Bro. Idag var vädret tvärt om, kallt och mulet nr jag åkte men mer och mer soligt ju närmare Bro jag kom. Jag hade laddat upp med leksaker, klickrar och 1,5 kg korv skuret i bitar. Både Sabina och Freddie fick följa med och Sabina vara ute först. Hade tänkt att visa på henne men släppte den idén. Däremot blev hon ett strålande exempel på hur man med klickerträning minskar på skällandet eftersom hon skällde på alla som kom till rutan och när andra hundar fick av hennes korv. När det var tomt i rutan så passade jag på att träna lite. Det var en salig blandning av folk och hundar som kom och det var kul. Från 13 v valp till en som tagit en omplacerad hund som tränat på helt motsatt vis av förre ägaren. En del kom med klicker och fick hjälp att börja använda den på ett effektivare sätt. Andra hade kläm på hur de skulle göra men behövde hjälp att komma vidare. Det var hur som helst väldigt roligt och de 3 timmarna gick fort. Ja Freddie fick också komma ut och skötte sig tills vi skulle testa target, då kom Freddie som skjuten ur en kanon och snodde musmattan.

På hemvägen svängde jag förbi sös för en snabbvisit hos mamma. Vi hann med att läsa ett kapitel ur boken ”Igelkottens referens” som jag börjat läsa högt. Den är jättebra och kan varmt rekomenderas. Vilket språk. Hoppas vi kommer hinna läsa klart den.

Jag måste rapportera om min LCHF-satsning. Igår trillade jag ner under gränsen dit jag nådde med viktväktarna på 3 terminer. Det känns bra och inte så svårt att hålla sig till lite striktare kosthållning.

Annonser

Idag gick labradorklubben/östras årliga workingtest av stapens utanför Bro. Om någon inte vet så är ett workingtest en tävling för retriever som körs på dummies. Man bedöms dels på att utföra själva momenten, dels på hur man utför dom. Det brukar vara 5 stationer eller rutor som det kallas. Jag tycker det är kul och bra träning. Man går runt till de olika rutorna och där får man vänta på sin tur medan man sitter och pratar med nya och gamla bekanta. För att bli placerad måste man ha poäng på alla rutor.

Vi fick en dålig start. Första rutan (nr 5) var en dubbelmarkering i skog, gröna dummies och, ursökta mig, en usel kastare. Freddie såg med nöd och näppe första kastet men det andra missade han helt. Efter kastet skulle man dessutom förfflytta sig 5 meter framåt. Här bedömdes stadga, fotgående och markeringsförmåga. Freddie hämta den han sett snabbt men sedan sprang han tillbaka dit och letade envist. Jag försökte styra honom till det andra området men det gick inte alls så det blev 0 poäng och därmed var vi ute ur tävlingen.

Andra rutan som också var nr 2 skulle man skicka hunden 30 m till ett begränsat område där 3 dummies skulle hämtas. Det gick utan större besvär förutom sista skicket då Freddie tyckte att man inte kunde springa till samma ställe 3 ggr. Men han är lätt att styra och kom snabbt på andra tankar.

Tredje rutan var en dirigering där en störningsmarkering kastades i en smal vinkel i förhållande till dirigeringen. Här kom mitt ”lämna” kommando till pass och Freddie sprang nästan rakt på. Tyvärr la jag mig i och blåste stopp när Freddie fått apporten i näsan vilket verkade förvirra honom och han sprang in mot mig för att kolla. Att komma hela vägen in är direkt en nolla men jag fick ut honom igen. Här fick jag direkt kritik vilket är nyttigt. 16 p då stoppsignalerna inte satt ordentligt men ändå bra poäng för att Freddie är så väl genomarbetad och följer mina anvisningar bra.

Sista rutan var en dubbelruta. Först en knepig dubbelmarkering som Freddie bärgade utan problem. Sedan en dirigering i svår terräng. Han sprang lite snett men nu funkade stopp och sedan ett snett ut och apporten var hemma 20+20 p. Kändes riktigt bra.

Jag är överlag nöjd med vår insatts men lite surt att vi nollade en ruta. Kunde ju vara kul om alla delar fungerade för en gångs skull. Tack Märta för trevligt sällskap och hjälp att ”blåsa ur” Freddie innan vi körde igång.  Och tack alla andra som gjorde dagen. Till sist Grattis Märta och Ji msom tog hem alltihop och vann ökl och dessutom blev domarens val på 2 stationer. Det var välförtjänt.

Ikväll var Fran, Anna och jag iväg för lite jaktträning. Trist att det blir mörkt så tidigt så vi fick rappa på. Först gjorde vi ett litet jaktprovsupplägg till Aska. Konstaterade att börja med markeringar är ingen bra idé för lilla fröken. Allt på söket kom in klockrent och efter söket funkade markeringarna bra också. Fran har gjort så otroliga framsteg med den hunden, lite mer rutin bara så kommer de här problemen vara glömda, det är jag övertygad om. Freddie fick blinda dirigeringar som gick hyffsat bra. Han vek av i Frans spår men när vi gjorde om gick det bättre. Dubbelmarkeringarna var struliga idag med men när vi kortade avståndet gick det bra. Kvatro fick prova på vilt och tyckte det var spännande och sedan var han jätteduktig på linjetagen.

Idag åkte jag och hundarna iväg på sökträning i Nacka. Det var verkligen skönt att komma iväg och få tänka på lite annat några timmar. Skönt också att få röra på sig. Sabina fick hänga med och valla rutan och hon riktigt njöt av att plaska i pölar och rulla sig i mossan mellan tokrycken. Det var en svår bana och Freddie hade väl mycket spring i benen. Jag styrde inte allt för mycket och när han sprungit av sig det värsta började han söka som han skulle. Däremot klarade ingen av figgarna att behålla leksaken så det blev dåligt flyt. Alla i vår sökgrupp belönar med godis och är inte vana att kampa, Freddie är också lite speciell och tar för sig när han vet att han kan grisa.

På hemvägen lyssnade jag på ett program om barnaga och blev så beklämd. Frankrike är ett av de länder i Europa där barnaga fortfarande är tillåtet. De frågade en 5-årig pojke om hans föräldrar slog honom och ja det gjorde dom men han visste inte varför. Mamman sa att ja, barnen förstår nog inte alltid men man får ur sig lite ilska. Så det ska vara tillåtet med aga för att föräldrar ska avreagera sig på osyldiga barn? Dessutom var det flera som sa att små barn inte förstår en tillsägelse och då måste man slå dom så de förstår. Fy va ledsen man blir.

Min mamma har i alla fall aldrig slagit mig, knappt blivit arg ens. Ändå hade jag en enorm respekt för henne när jag var liten. Hon har alltid varit en trygg klippa som man kan lita på. Fattar inte hur jag ska klara mig utan henne. Jag försöker hälsa på varje dag men hon orkar inte så mycket. Jag masserar fötter och smörjer in henne. Sen pratar vi om allt möjligt, hur man gör de godaste inlagda rödbetorna, lagar kallops eller får bort fläckar på lakan. Mamma har fortfarande humor och det blir goa skratt också. Många säger att man ska försöka komma ihåg henne hur hon var innan hon blev sjuk men förutom att mamma är tunn som en nykläckt fågelunge och blir trött fort är hon densamma som hon alltid varit. Jag vill komma ihåg de här stunderna på sjukhuset också för det är så typiskt mamma att inte klaga och hålla humöret uppe vad som än händer.

Tack för alla goa kommentarer, det betyder hemskt mycket nu när det är tufft. Jag har tagit ledigt från jobbet och sitter hos mamma så mycket jag orkar men oj vad det tar på krafterna. Mamma är mycket svag och sover mest. Hon har i alla fall inte ont och det är skönt. Jag maserar och pysslar om så mycket hon tillåter. Min mamma har alltid varit den som ställer upp i alla väder men som själv aldrig vill vara till besvär. Så också nu när hon verkligen inte klarar något själv. Och vi ska inte sitta där när vi har annat att göra. Men det är gott att bara sitta och lyssna på andetagen när mamma sover och låta tankarna komma och gå. Mina systrar och jag pratar också en hel del. Just nu hoppas jag bara på att det kommer gå fort och att mamma slipper lida allt för länge. Personalen på sös är underbara och ser till att mamma får all lindring hon behöver. Dom servar oss med kaffe och the och tar sig tid att lyssna och svara på våra frågor, vilka änglar.

Historien upprepar sig om man säger så men vi tar det från början.

Idag fick jag för en gångs skull lyxsamling kl 10 och jag hade dessutom fått sova inatt så det kändes bra. Hann med att låta Freddie springa av sig, träna stoppsignal och linjetag innan vi satt och myste vid hundstoppet. Fran kom som suport och en drös andra så det kändes gôtt med allt stöd. Provet började med en walk-up för båda paren samtidigt. Vi gick i par med en Masterkey-labbe och hade Kenth Palmgren som domare. Alla hundar fick 2 markeringar och en dirigering var. Första markeringen skicka jag otydligt fö rjag trodde Freddie skulle gå på den sist kastade. Glömde bort att hjälpa honom med ”mark” som jag brukar så han sprang fel först men kom tillbaka direkt och gick bra att skicka om. Andra gick bättre trots lång väntan på att parhunden skulle få in sin dirigering. Freddies dirigering kommer jag leva på ett tag och den jag tänker på när det gick åt skogen. Han sprang spikrakt, rätt på och det gick så fort att jag inte fattade att han hittat fågeln. Sen delade vi på oss och vi fick börja med vattnet. Vi hade otur att få börja med dirigeringen vilket innebar att han fick se på när det markerades. Dirigeringen gick bra, inte spikrak men han var lätt att styra bort från markeringsområdet. Sen var det dubbelmarkeringen som gick som den skulle förutom att Freddie la ner anden 2 m från mig och satte igång och tugga hårt, det var som han fick en knäpp och gick inte att få kontakt med. Därmed var det tack och hej för oss och Kenth beklagade verkligen. Jag bara fattar inte, när han gör så bra jobb i övrigt, varför ska han börja strula på det här viset nu. Som tränare har jag inte heller någon idé på hur jag ska lösa detta. Helt klart går Freddie upp i stress och sedan händer något som utlöser detta, frågan är vad. Det är inte kul alls. Freddie kan ju.

Men nu ska vi ta paus från jaktproven så får jag fundera över vintern. Det var skönt att få en paus från allt jobbigt och träffa goa vänner idag i alla fall och vädret var underbart.

Det är sorgliga tider för mig och mina närmaste nu. Min mamma har obotlig cancer och har inte långt kvar att leva. Det är många tankar som rullar i huvudet och jag gråter, har ångest och ibland så lyckas jag tänka på annat. Jag är så tacksam för allt stöd jag får till och med av folk jag aldrig träffat. Bara ett litet ”tänker på dig” betyder otroligt mycket bara så ni vet. Jag märker ockå att en del drar sig undan, det är helt ok, det är inte lätt att veta hur man ska närma sig en människa i sorg.

När det är så här så är hundarna så himla bra att ha. Dom behöver ut och Freddie behöver träna. Annars är det lätt att bli sittande helt handlingsförlamad. Gick faktiskt och tackade ja till en reservplats på jaktprov imorgon. Då får jag verkligen annat att tänka på. Igår när jag kom hem efter sjukhusbesök erbjöd sig Fran att hänga med och träna och det var otroligt välgörande och så klart välbehövligt för en Freddie som inte fått göra mycket i veckan. Han fullkomligt exploderar när han vet han ska få jobba så han fick börja med att bara tokrusa. Det är verkligen inte likt honom. Vi kastade svåra markeringar på var sin sida om ett buskage/dike och dom hamnade i hög, blött vall. Inte lätt alls och det gick inte alldeles som på räls. Hundarna slet och fick verkligen jobba. Avslutade med lite lättare markeringar så självförtroendet stärktes lite igen.

I onsdags var det instruktörsmöte på klubben och Anna och jag passade på att träna lite innan. Då det var ont om tid var vi effektiva och körde 5 min pass. Jag var väldigt nöjd. Ingång på plan var perfekt med full fokus. Springa mot grupp/target gick bra när jag fick fason på kasten av belöningsbollen. Annars har Freddie en tendens att stanna för tidigt. Hopp var samma sak, stannade upp till en början men sedan fattade Freddie att han måste fokusera framåt. Mötet gick bra och nu har klickerkursen jag ska hålla tillsammans med Anna tillräckligt med deltagare för att bli av. Det ska bli skoj.

Nu ska jag snart iväg och träna Freddie med lite vilt jag tog fram igår. Det blir dirigering, fotgående och kanske ett litet sök. Efter det ska mamma få ett besök på sjukhuset.

Ta hand om er och era kära och nära!

Helgen har tillbringas i stugan, där är vi så mycket vi bara kan nu. Stressen rinner av en och man sover gott för att vakna utvilad. I lördags skutta en vacker räv runt på ängen när jag drack mitt morgonkaffe, för mig är det underhållning nog. Jag hann med en svamptur på förmiddagen som resulterade i mängder av rödgul trumpetsvamp. Efter det gick jag ut själv och preparerade dirigeringar på våra gamla målområden från i somras samt ett svårt sök på hygget. Freddie var överlycklig av att äntligen få jobba, det har verkligen inte blivit mycket av den varan senaste tiden. Alltså blev det lite för mycket spring i början men sedan lugnade det sig och Freddie jobbade på bra.  Sista apporten i söket hade Freddie väldiga problem att hitta. När den kom in såg jag att den var helt ny och förmodligen inte luktade mycket alls.

Efter det fick Freddie följa med på kusinträff i Sannerby. Det var 7 av 8 kusiner på mammas sida som kom, min äldsta syster hade tyvärr blivit sjuk. Oj va vi hade att prata om och många gamla minnen återuppväcktes. Både roliga och sorgliga. Tiden drog iväg och jag som bjudit över Anna med familj att äta kräfter kom hem lagom tills de skulle gå. Ändå åkte jag i förtid. Det var rätt ok ändå för man blir väldigt trött i huvudet av allt som rivs upp. Freddie skötte sig fint och jagade inga katter.

I går söndag gick Anna jag och barnen ut och plockade svamp och lingon. Det är så härliga tider nu när man kan ströva i skogen och hitta godsaker. Mysigt är det också att V flyttat hem igen. Vi har saknat henne så mycket.  Idag ligger jag hemma med förkylning. Vakna med rejäl huvudvärk som inte ville ge sig trots kraftiga överdosering av tabletter. Tur att hundarna är trötta efter helgen och klarar en vilodag bra.

Igår var jag på föreläsning som Studiefrämjandet annordnat med Kenth Svartberg. Temat var hunden, människan, relationen. Det roliga med Kenth är att han både är en duktig och hängiven hundtränare och dessutom etolog och forskar i ämnet vilket gör att man får båda sidorna i en person. Han är dessutom en fantastisk föreläsare som är lätt att lyssna på och lättar upp lite tyngre ämnen med små skämt. Första halvan handlade om forskning som görs och vad man hitills kommit fram till. Mycket om hur vargarna fungerar och varför och hur hund och varg skiljer sig åt. Att man över huvud taget pratar om top dog och rangordning idag när det finns så mycket forskning som motsäger detta är rätt obegripligt. Kenth har sin förklaringsmodell att vårt umgänge med hunden bygger på trygghet, bestämmande och relation. Tryggheten är viktig för relationen och den måste finnas där för att man ska kunna bygga vidare. En bra relation gör att hunden tycker det är kul att vara med oss och sammarbeta. Bestämmande ska vara en liten del men enligt Kenth i de flesta fall oundviklig. Samtidigt ska man veta att man genom att bli otrevlig tummar på relationen och alltid ska tänka på att välja sina strider. Kenth har skrivit en bok i ämnet som jag passade på att köpa och få signerad.

När föreläsingen var slut stannade i kvar och lyssnade på de frågor publiken hade. Många fastnar i bestämmandetänket, det märks och kanske det inte är så konstigt. Kenth svarade bra och visade också film på hur han tränade och vad han menade.

Har skrivit direkt ur minnet så jag kanske kompletterar när jag kollat mina anteckningar.

september 2010
M T O T F L S
« Aug   Okt »
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
27282930  

Blog Stats

  • 118,297 hits

Kategorier

Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

Gör sällskap med 322 andra följare

Blogkeen

Labradorerna Sabina och Freddie